ställen af taflan, der jag hittills tecknat blott hufvuddragen, söka fylla konturerna.
Fransmannen hade anlag för det lifliga, qvicka, artigt underhållande, putslustiga. Sinnrik, fyndig, uddig, skämtsam, glad, kunde han vara. I lustspelet, neml. det slag, han uppfann, var han, och är han än, mästare. Så äfven i berättelsen, fabeln, allegorien och memoiren. Operetten och vaudevillen har han skapat. Uti konsten, att vid skådespelet väl anordna händelserna, och anbringa effekt, har han knappt funnit sin like. Ledighet, behag och fryntlighet äro hos honom ärfda egenskaper. Det skalkaktiga lynnet förledde dock ofta till öfverdåd. Intet blef nog heligt, för att icke utsättas för löjets plundring. Glädjen var icke sällan otyglad, och förvandlade behagets menlösa tärnor till glädjeflickor. Kom så en annan tid, och med sin tunga, men välrustade ryltaretropp , tågade i härnad mot de skälmska Amoriner, hvilka, liksom Adam och Eva ur Paradiset, utan förskoning drefvos ur sina rosengårdar, under det tankens hvassa slagsvärd afhögg dessa späda vingar, som höjde de luftiga varelserna till deras lätt uppnådda himmel.
Konstläran var i allmänhet Franska skaldekonstens Nemesis. De vackraste gåfvor kommo, genom hennes bindlar, att knyta sig i växten. Så snart man lemnade henne ur sigte, var allt godt och väl. Händelsen gjorde, att de bästa konstdomarne hade mera förståndskraft, än
