bildningen i sin helhet. I de flesta länder förnummos verkningarne af den Franska så väl skaldekonsten, som konstläran. I England och Tyskland, i Italien och Spanien hade, fastän i mer eller mindre grad, inflytandet försports. Så äfven i Danmark och Sverige. I Polen och på andra ställen, hade all inhemsk odling i den införskrifna försvunnit.
England hade tvenne stora snillen, Milton och Pope. Den förre slöt sig närmare till Italienarne; den sednare, lika med Thomson, Addison, Dryden och ännu några beryktade namn, till Fransmännen. Desse skalder verkade sedan tillbaka. Om de Franske poeterne gällde mycket för Pope, gällde sedan Pope än mera för dem. Engländarne öppnade äfven andra banor. Richardson var den förste, som i Romanen upptagit det husliga lifvets förhållanden. Hans Pamela, Clarissa och Grandison blefvo kända öfverallt i verlden, och voro länge mönster för hvad sedan diktades i den vägen. Fielding och Smollet utvecklade denna art af vitterhet. Säker hållning af charakterer, noggrann teckning, djup kännedom af menniskan, framställningens fasthet och klarhet, — dessa äro egenskaper, hvilka tillhörde de tvenne romantikens hjeltar. Annorlunda behandlades romanen af Swift och Sterne. De äro, i egentligaste mening, humorister; dock inbördes himmelsvidt åtskilde, ehuru deras ömsesidiga egenheter kunna lättare fattas, än angifvas. Hos Swift tyckes en hemlig
