allegori ligga till grund, och man tror sig finna merendels en politisk hänsyftning på bottnen. Den ofta skärande verldsironi, som genomgår det hela, blir likväl genom den formela fullheten och rundningen mycket mildrad, t. ex. i Gulliver’s Travels. Sterne åter är, särdeles i Tristram Shandy, mera nyckfull och föraktande formen. Men han synes rikare på idéer. Han är, kanske mer än någon, svår att förstå. Det ofta bizarra i föreställningen, djerfheten i tankans öfvergångar och förbindelser, gör honom ofta svårfattlig, ehuru han är, såsom Engelsmännen i allmänhet, vida renare i framställning, än allt hvad Tyskar heter. Hos desses humoristiska författare, en Hamann, Jean Paul, Tieck, Hoffmann, m. fl,, äfvensom Irving, igenkänna vi eljest spridda elementen af Swifts och Sternes humor. Sentimental Journey spelar väl ofta fram i några af Jean Pauls småstycken; men Tristram Shandy tyckes mig vara egentliga themat för hela Jean Pauls humor. Af det sentimentala hos den sistnämnde träffar man väl ej en skymt hos Sterne; men också är detsamma alldeles icke försmält med Jean Pauls humor, utan står, såsom något särskilt, derinvid. — Gray, Foote, Sheridan, Congreve m. fl. ha föga sträckt kretsen af sin verksamhet utöfver hembygdens landamären. Young deremot var mera känd. Goldsmith också. Hvem har ej läst hans Vicar of Wakefield, och hvem ej läst den med nöje?
