I Danmark var det isynnerhet en skald, som förtjenar att ihågkommas. Det var Holberg. Han var en Nordisk Molière, endast mer fantastisk. I den lägre komiken har han en hög plats, och hade kanske den högsta, om hans skämt varit mera fint och upphöjdt. — Evald, Wessel, Baggesen och andre voro icke obetydlige, ehuru de föga verkat på Europas bildning.
Italiens vitterhet låg ett sekel i dvala. Sedan uppstego tvenne skalder af stort rykte, Metastasio och Alfieri. Den förre fick sitt namn genom sina operor; den sednare genom sina tragedier.
När de öfriga konsterna utdött i Italien, blef det musikens tid. Det slags dramatiska infattning, som kallades opera, blef endast för musiken ett medel, att utbreda hela sin trolldom. Uppväxt i hofvets sken, och danad till en förlustelse för Italiens vekliga furstar, synes den vara bestämd, att göra sinnet drucket, att på en gång fängsla öga, öra och hjerta, med allt som kan tänkas hänförande och smekande. Musiken kunde ensam ej tillvägabringa detta; poesien kallades till biträde. Den sednares åtgärd härvid är tillfyllestgörande, om den kan göra ett med musiken, och låta denna uttömma alla sina tillgångar. Det är med det litterära af en opera, som Th. Moore sagt om sina ord till de Irländska melodierna, att de, liksom flugan i bernstenen, få sitt värde af den materia, hvari de inneslutas. Om hvilket skaldeslag, utom
