Operan, han man likväl säga, att det har intet mästerverk att förete? När en utmärktare personlighet, såsom Metastasio, bearbetat den, har man icke rätt fattat dess idé. Att tillämpa Grekiska och Romerska historien, är i detta fall ej det rigtiga. Bland alla konster är musiken den, som minst kan framställa något historiskt. Charakterer, seder, fördomar, brytningen af olikheterna mellan skilda land och folkslag, — huru skall musiken uttrycka dem, och hvad är derförutan en historisk förevisning? Syftningen af den så kallade klassiska verlden är dessutom för litet luftig för en Opera. Mythologien vore i sådant fall det enda lämpliga. Men Operan tyckes ha fått sin charakter helt och hållet från den romantiska åsigten af lifvet. Det underbara är dess egentliga element [1]. Faust, Oberon, äro ämnen för Operan. Äfvenså Trollflöjten, änskönt den i sjelfva verket råkat ut för en dålig rimsnidare. Shakspeares Midsummernight’s-dream och The Tempest, dessa hade, derest de varit beräknade för sådant mål, blifvit värdiga Mozart och Weber. Calderon hade, om han derpå rigtat sin förmåga, blifvit den störste af alla Opera-skalder. Utan att öfverhufvud i sin dramatik inrymma det öfversinnliga, har han likväl gifvit densamma allt det etheriska lätta och idealiska, som tillhör Operan.
Upptar man ej féeri och dylikt, skall det hela ändå
- ↑ Jemför Encyclopædia Britannica, artikeln Poetry, der, äfven i afseende på Operan, många sunda och rigtiga åsigter förekomma.
