vara fritt romantiskt. Bland småstycken känner jag i denna väg intet bättre, än Preciosa. Men det mera fantastiska tillhör den högre operastilen. Man skall uppflyttas i en högre sfer, en högre ordning för händelsernas gång. Huru kan eljest det rythmiskt högtidliga talet, recitativet, användas? Huru eljest de stora, konstrika arierna vara på sin plats? I vanliga förrättningar förekommer intet sådant. En hvardagshandling i opera-stil är af allt det mest tankvidriga. De vanliga fenomenerna i söcknedagslifvet kunna möjligen föranleda till en liten visa, en chör, en marsch, med ett ord, utveckla sig till operett; men den underhållna musikaliska lyftningen är der löjlig. Annat är det med Opera Buffa.
För att återkomma till Metastasio, så ligger hans förtjenst om operan icke uti dess rigtiga uppfattning, utan öfverhufvud uti en poetiskt utbildad form [1]. Känslans finhet, språkets ädelhet och harmoni, versens prydliga byggnad och förtjusande vekhet, — se der hvad som gifvit honom plats bland skalder. Han har häruti aldrig varit öfverträffad, om nånsin uppnådd. Han är, mer än någon annan, musikalisk. Fattar man hans framställningar såsom icke operans, utan
blott dramats i allmänhet, har man att erinra
- ↑ Se Sismondi, från hvilken jag i denna punkt skiljer mig. Utan att i allmänhet tillkänna operan stort dramatiskt värde, anser han dock Metastasios bearbetning för högsta punkten, hvartill man på denna bana kan komma.
