Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/450

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


saknaden af motivering, af teckning och färgsättning, samt poetiskt djup. Det samtliga är hos honom ofta underligt, utan att vara underbart. Dock, vill man godkänna en heroisk opera för något verkligen poetiskt, har den fått sin egentliga bildning af Metastasio. De äldre behandlingarne af Rinuccini, Chiabrera, m. fl. voro, såsom operor, endast fragmenter.


Alfieri, lika med Metastasio, bedyrade, att han, för bevarandet af sin originalitet, med flit undvikit läsningen af de Franska dramaturgerne. Att någon af dem utfört en så enfaldig föresats, är dock föga troligt, helst som den sednare af Fransmännen lärt sig åtskilligt, såsom enheten i plan, den fullkomliga sannolikheten och mera sådant. Emedlertid var han endast härutinnan deras like. Från Greker och Engländare fick han storheten, tankans och känslans djup. Han förkastade åtskilliga af den Franska smakens beting, men enhets-principen, särdeles i handling, efterlefde han exemplariskt. Hans personer vistas icke alltid i Italien, såsom Fransmännens i Paris; »men i stället vistas de ingenstädes,« såsom Sismondi säger; ty lokalen är utan all färg. Han var för öfrigt stolt, bitter, häftig. Detta, tillika med hans bemödande, att i allt vara Metastasios motsats, har gjort hållningen i hans stycken tung och enformig, samt stylen mager, kärf och bildlös. Också kunna hans skådespel räknas mer till politiken och moralen, än till skaldekonsten.