Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/456

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


80xn närmare motsvarat de/as kallelse, skalle de, hvardera i sitt slag, tilläfventyrs uppstigit till högsta graden af mästerskap. Men båda voro nu i motsägelse med sig och verlden � — �hren- fivärd var' den förste konstdomare i Sverige, neml. af öfversta ordningen, och han är ännu den störste. ^ Han hör äfven till.de förnämsta, ^om nägonsin och någonstädes lefvat. — Vi kun- na nu ej vidare fylla taflan, utan att träda grann- lagenhetens kraf för nära; derföre Hir bon, så- dan hon är, stå ofulländad. Innan vi lemna denna hastiga öfversigt af . hvad som i vår fosterbygd under sistförflutna århundradet blifvit uträttadt i den vittra konstens blida och älskliga yrke, vore det � kanske lägligt, att bida en stund, för att eftersinna, huru vårt modersmål blifvit i skriftlig framställning utbil- dadt; emedan språket är medlet för all vitterhet, hvars öde också är dermed gemensamt^ Törhända är det intet land, der språkets tillgångar blifvit, i de sednare tiderna, så ojemnt och i det hela så litet begagnade, som hos oss. Rastar man en blick tillbaka på de fjermaste ti- der, skall man härutinnan icke få mycket att nu högmodas öfver. . Jag frågar väl, hvad är skrift- språket nu öfverhufvud, .mot hvad det var i gam � la dagar? Hvilka stylistiska konstverk .äro ej va- ra äldre lagar, gamla Bibelöfversättningen , Stjern- )ijelms arbeten y och i allmänhet det, som skrefa