som närmare motsvarat deras kallelse, skulle de, hvardera i sitt slag, tilläfventyrs uppstigit till högsta graden af mästerskap. Men båda voro nu i motsägelse med sig och verlden. — Ehrensvärd var den förste konstdomare i Sverige, neml. af öfversta ordningen, och han är ännu den störste. Han hör äfven till de förnämsta, som någonsin och någonstädes lefvat. — Vi kunna nu ej vidare fylla taflan, utan att träda grannlagenhetens kraf för nära; derföre får hon, sådan hon är, stå ofulländad.
Innan vi lemna denna hastiga öfversigt af hvad som i vår fosterbygd under sistförflutna århundradet blifvit uträttadt i den vittra konstens blida och älskliga yrke, vore det kanske lägligt, att bida en stund, för att eftersinna, huru vårt modersmål blifvit i skriftlig framställning utbildadt; emedan språket är medlet för all vitterhet, hvars öde också är dermed gemensamt.
Törhända är det intet land, der språkets tillgångar blifvit, i de sednare tiderna, så ojemnt och i det hela så litet begagnade, som hos oss. Kastar man en blick tillbaka på de fjermaste tider, skall man härutinnan icke få mycket att nu högmodas öfver. Jag frågar väl, hvad är skriftspråket nu öfverhufvud, mot hvad det var i gamla dagar? Hvilka stylistiska konstverk äro ej våra äldre lagar, gamla Bibelöfversättningen, Stjernhjelms arbeten, och i allmänhet det, som skrefs
