före slutet af 1600:talet? [1]. Orden och vändningarna voro målande, dramatiska, uttrycksfulla, träffande; de voro äfven välljudande och vexlande. Saken, som uttrycktes, liksom växte upp framför ens ögon. Man tyckte sig se och känna handlingen, sådan den varit. Med ett ord, språket var poetiskt, och detta är det icke mer. Det var äfven äkta fosterländskt, och detta är det nu ej heller. Folkspråket, en samlad skatt af hädangångna slägters odling, och på samma gång det mest lifliga uttrycket af det närvarande, i dettas nationliga uppenbarelse, har, gemensamt med det gamla, blifvit utdömdt ur all skriftlig framställning; hvarigenom det inhemska tycket allt mer förgått, och en tillväxt måst grunda sig på förkonstling. Ingen vill inse, hvilket rikt malmfång är att tillgå i den outtömliga grufvan af de särskilta Landskapens munarter; eller ingen har mod, att häruti trotsa fördomarna [2]. Mången har höjt sin stämma häremot, men utan verkan. Redan Spegel [3] klagar, att »oansedt vårt tungomål gifver så behagligit ljud, så tjenliga ordalag, så kosteligit samhänge, så
tydelig mening, så märkeligit eftertryck, som
- ↑ Detta gäller äfven om de Isländska verken, såsom Sturlesons Konungasagor, hvilka äga hela hållningen af Sveriges äldsta arbeten.
- ↑ De komiske författarne göra härvid undantag; men saken har derigenom så mycket mer förlorat burskap i den högre stylen; ty det hela har, medelst denna användning, fått en löjlig sida.
- ↑ Företalet till Guds Verck och Hvila.
