någor annat, blifver det likväl ej allenast med främmande ord mycket vrängt och förblandat, utan ock så alldeles sidvördat, att somlige Svenske män stapla allramäst, tå de skola tala det Svenska språket.« Oberäknelig är mistningen, icke blott för skalden, men för skriftställare af alla slag. Hvad man undertiden tilläfventyrs vunnit i lätthet, sirlighet och abstrakt mångfald, kan ingalunda uppväga det, man på andra håll förlorat.
Hvad angår den gammaldags ärbara och kärnfulla stilen, är det nu för tiden vid rättsförhandlingar allena, hvarest en skymt deraf igenfinnes. Men det är blott ett och annat uttryck, som är till nåder upptaget, och detta, der det står midt uti de moderna vändningarna, förekommer oss som maskerad-kläder, ämnade att gifva en bild af det framfarna, — en påminnelse, som innebär mera löjligt, än vördnadsbjudande. Sådana stå de en hvar till buds, som litet vill inöfva sig i kostymeringen, och de ha ofta kommit på dens lott, hvilken intet mer känner, än dessa persedlar, som gått man ifrån man, utan ändring i snidten, och således både äro utnötta, och sällan falla efter kroppen. Den ursprungliga konsten, att i det hela behandla saken rätt och tillbörligt, är oåterkalleligen förlorad. Och den måste gå under, då hvarken den vettenskaplige eller vittre författaren vårdat sig om dess bevarande. Men när anden är försvunnen, är det synd, att låta orden gå omkring och spöka. De ha förtjent hvilan.
