Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/459

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— ' 455. - . ^ Det är en gammal och icke orfittvis beskyll^ ning 9 att Svensken sällan eller aldrig varit nöjd med det honom anvisade, iitan oupphörligen traktat y att bli delaktig af det, som blifvit en annan beskärdt. Värt modersmål är derpå ett talande . vedermäle. Under 5o:äriga kriget och till och nied derfÖrinnan, röjdes ett riästan alU mänt begär, att upptaga Tyska ord och uttryck *). Att öfverhufvud bilda Svenskan efter Tyskan^ var den tiden, när bfida språken mera samman- hängde *0> dock en mindre irring, än det na är, då desamma genom yttre och inre förhållan- den så oändligeii > frånträdt hvarandra. Språket bibehöll sig dock ännu uti renhet och kraft, hos bättre författare. Gustaf Adolphs alyl är förträff-*^ lig, Stjernbjelms liflig, målande och national. Spegels prosa är ock god. Märkvärdig är i detta afseende Sjölagen; Kyrkolagen, ehuru ej jemn- god, har dock stora förtjenster. Men i sista tio- talen af t7:de århundradet och i de första af i8:de, rådda en förbistring genom Franska och Latinska ords inblandning. Man ser det ännu pä^ Nordberg. Vår nu gällande lagbok är sista lem- ningen af den gamla storheten; den är,.ut|in

  • ) Fullkomliga Germaoisroer finnas ännu i vårt spräk,

såsom sterbhus, ondt krut (hraut) o. s � v.

  • ^ S|eirva ordbildningen var fordom i båda språken ofta

lika. Så beter det t. ex. i Der Nibelun �en Hed: hunn^ de (konnte), brast (bar �t), giildene (goldene). Platt- T3rskan , der 'det gamla Gennaniska språket stan- nat , visar , buru nära lilbeten meHan det S ven^La och Tyska idiomet lillförene varit