Det är en gammal och icke orättvis beskyllning, att Svensken sällan eller aldrig varit nöjd med det honom anvisade, utan oupphörligen traktat, att bli delaktig af det, som blifvit en annan beskärdt. Vårt modersmål är derpå ett talande vedermäle. Under 30:åriga kriget och till och med derförinnan, röjdes ett nästan allmänt begär, att upptaga Tyska ord och uttryck [1]. Att öfverhufvud bilda Svenskan efter Tyskan, var den tiden, när båda språken mera sammanhängde [2], dock en mindre irring, än det nu är, då desamma genom yttre och inre förhållanden så oändligen frånträdt hvarandra. Språket bibehöll sig dock ännu uti renhet och kraft, hos bättre författare. Gustaf Adolphs styl är förträfflig, Stjernhjelms liflig, målande och national. Spegels prosa är ock god. Märkvärdig är i detta afseende Sjölagen; Kyrkolagen, ehuru ej jemngod, har dock stora förtjenster. Men i sista tiotalen af 17:de århundradet och i de första af 18:de, rådde en förbistring genom Franska och Latinska ords inblandning. Man ser det ännu på Nordberg. Vår nu gällande lagbok är sista
lemningen af den gamla storheten; den är utan
- ↑ Fullkomliga Germanismer finnas ännu i vårt språk, såsom sterbhus, ondt krut (kraut) o. s. v.
- ↑ Sjelfva ordbildningen var fordom i båda språken ofta lika. Så heter det t. ex. i Der Nibelungen Lied: kunnde (konnte), brast (barst), güldene (goldene). Platt-Tyskan, der det gamla Germaniska språket stannat, visar, huru nära likheten mellan det Svenska och Tyska idiomet tillförene varit.
