rigtning, kan jag ändock ej göra mig skyldig till misskännande af hvad han åstadkom. Mästaren bör ej heller uppbära, om lärjungen anser konsten uttömd med läraren, och, i stället att fritt tillegna sig dennes arbete, till eget fullkomnande, fäster sig i hans fotspår. — Ännu kunna några namn räknas, såsom Rosenstein, med sitt rena, ädla och harmoniska språk, Höijer, med sitt klara och okonstlade. Men äfven här måste kedjan brytas, ur skäl, hvaraf blotta ådagaläggandet vore, på detta ställe, mer än som höfves.
Låtom oss nu, efter denna, kanske nog långa utvandring, återtaga tråden, der vi sist lemnade den. Jag har här frammanföre sökt teckna den klassiska skolans verksamhet i vittra angelägenheter, och dervid haft tillfälle yttra en öfvertygelse i de flesta punkter, hvilka för mitt ändamål måst vidröras. Derföre, då jag nu beger mig till vidare utveckling af vitterhetens fortgång, kan jag fatta mig kortare; jag kan nu i hvarjehanda delar blott antyda, der jag förr behöfde förklara och bevisa.
Den så kallade upplysningens banerförare och härhöfvidsmän fällde fanan; skalderne, hvilkas antal blef allt mer och mer inskränkt, sjöngo sin svanesång. Tidens hela odling, bar inom sig ett frö till förstöring. Menniskan började snart känna behofvet af en högre vettenskaplig ståndpunkt, än den encyklopedistiska småvisheten och det skeptiska fribyteriet. Kant föddes. Han blef icke länge allena. Både i konstens och
