vettenskapens rymder uppgick en ny sol. Då bröts stafven öfver Voltaires fädernesland, och den Franska snille-dynastien dethronerades blott en liten tid före den politiska. Man behandlade den förflutna tiden, efter skaldens uttryck, »såsom afsatta regenter, hvilkas fel man uppräknar, hvilkas förtjenster man glömmer« [1]. Lessing bekrigade den Franska smaken; Winckelmann visade, hurudan den klassiska ålderdomen var i sin äkthet; Klopstock gaf skaldekonsten en högre lyftning; Schiller och Göthe fulländade verket. Hastigt uppstodo män, med snille och lärdom, hvilka häruti kunde vara dem behjelplige. Ungefär vid samma tid utbrast den rysligt bekanta statshvälfning, som utbredde fasa öfver verlden. Tidens låga verldsåsigt, slägtets sedliga förskämning blottade snart sin afgrund. Dömmer man tilldragelsen på ögonblickets yra, är den, åtminstone i de sista uppträdena, för mänskligheten ett evinnerligt Cains-märke. Men med hvilken nesa, utbrottet än må anses, uppspirade likväl ur den af blod och tårar gödda jorden ett härligare lif. Det var likasom hade ödet sjelf burit hand på sedeslösheten och den sjunkna nationaläran. »Rousseau och Montesquieu voro,« för att låna Fru Staëls ord, »på förhand republikaner.« De hade intet af sitt tidehvarf. Och endast om man tänker sig den förre såsom härold af bättre kommande dagar, och ithy
verkande för ett högre mål, än hans samtid hade
- ↑ Tal vid Jubelfesten år 1817, af Esaias Tegnér.
