sig föresatt, kan det sällsamma uttryck hos Desmarais [1] försvaras, att Rousseau, jemte Voltaire, förberedde revolutionen.
Göthe och Herder voro törhända de, som mest bidragit, att verldsanden åter fick svinga sina stäckta vingar i det oändliga. Få hafva med mera visdom och sans, än Göthe, åstadkommit en förändrad allmän sinnesstämning. Med Werther betalte han en gång för alla sin skuld till tidens sjukliga känslosamhet, hvilken, sedan vantron tömt sina tillgångar, var tills vidare den enda fristaden för sådana bättra själar, hvilka inom sig ägde en elegisk grundton, — en tillflykt, hvilken Rousseau i i sin Héloïse först upplät. Schillers äldre stycken, Die Räuber, Cabale und Liebe, Fiesco, voro likaledes konvulsiviska yttringar af en stark naturs kamp med dagens farsot. Lidner hos oss var angripen af samma smitta, och om han haft styrka, att resa sig upp efter anfallet, skulle han kanske bjudit Schiller spetsen.
Fru Staëls omdöme om Göthe [2] delar jag fullkomligt. Det är, om jag mins rätt, ungefär följande: »Göthe är att förlikna vid en förmyndare för den Tyska vitterheten på hans tid. Väl vetande, att hans stora anseende skulle verka till efterföljd, tyckes han ha hållit för en
samvetspligt, att, så snart smaken började luta åt
