hans visa måtta, hans enkla, sinnliga framställning, hans helgjutenhet, har man ingenstädes funnit bland hans efterföljare i Germanien. Det var Göthes samtida och efterträdare inom hans fädernesland, hvilka bildade den Skola, som, i afsöndrande och den Franska motsatt mening, kan kallas den Tyska.
Denna sistnämda kunna vi betrakta i följande hufvudrigtningar, neml. åt det universela, det idealiska och abstrakta, det underbara och mystiska, samt det sentimentala.
Det skall alltid blifva den Tyska skolans förtjenst, att ha väckt folkslagen till känsla af andras värde. Tysken har, framför andra, varit i denna del fördomsfri. Med varm kärlek för det sköna, ehvar det stod att anträffa, har han sökt tillegna sig alla länders vittra odling. Han har på sitt modersmål öfverflyttat de flesta snilleverk; sjelf har han till och med försökt sig i alla främmande diktningsarter. Genom vidsträckta och djupa undersökningar om de olika skaldeådror, som flyta i alla delar verlden, utbildade han romantikens konstlära, och skingrade de fördomar, hvilka, genom misstydda begrepp om den uteslutande förträffligheten af allt, som låg på hinsidan om medeltiden, i många mål tillkommit. Men icke mindre heder har han deraf, att han återlifvat kärleken för den plastiska konsten, i synnerhet den Grekiska, sådan denna var i sitt oförfalskade skick. Endast hvad Fransmannen i egen person hade att erbjuda,
