Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/466

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 462 —

behagade honom icke; och detta misskännande bekom honom icke sjelf väl; ty han kom derigenom att slå sig in på en motsatt bana, för att i allt vara den andres gensägelse. Det är på detta sätt som t. ex. Schlegel [1] hellre gillar en småsak, ja, ett fel, så snart det är romantiskt, än han uppbär det bästa hos Romaren eller Fransmannen, — en ensidighet, hvartill han ofta gör sig förvunnen. Dock mera härom, när tid blir, och när ämnets anordning förer oss till en annan afdelning af betraktelsen.

Den vidgade bekantskapen med hvad hos utländningen förefans, och det vänliga bemötande, man egnade åt den nya gästen, vållade en allsidighet, som nödvändigt måste bära de helsosammaste frukter. Det stillastående, för hvilket den Franska vitterheten var benägen, blef nu ej vidare tänkbart, sedan så många nya utsigter öppnats, så många okända verldar blifvit för tankan tillgängliga. Följden häraf lät sig öfverhufvud förspörja i den frigjorda konstens allt omfattande anda. Särskilt bevisade den sig i bevarandet af hvad man i konstspråket kallar historisk trohet, tidens kostym, lokalfärg. Förnämligast var det i dramatiken, som detta röjde sin praktiska betydelse. Ett skådespel kan aldrig ge oss en klar bild af hvad det åsyftar, och således ej rätt åtkomma vårt deltagande, om det

icke fullkomligt bortför oss till den omgifning

  1. Vorles. üb. Dram. Kunst u. Litt., ett eljest i många hänsigter högst förtjent arbete.