der det föreställda haft sitt upphof och sin utdaning. Man måste lära känna alla de lägen och villkor, hvaruti de handlande sig befunnit, för att sjelf kunna sätta sig i deras ställe. Icke att tala om det egna behag, som alltid ligger i bekantskapen med det från ett vanligt tillstånd skiljaktiga: det hänförande, som ett längre fjerran, i tid och rum, alltid har med sig. Häruti äro Tyskarne öfverhufvud mästare. Huru ypperlig är icke i detta hänseende t. ex. Schiller, i Wilhelm Tell, Wallenstein m. fl.? Tycker man sig icke röras och hafva sin varelse i de nejder, dit han försätter oss, och sjelf lefva in i de tider, till hvilka han leder vår tanke tillbaka? Genom uraktlåtenhet, att på detta sätt anbringa den för hvarje händelse ursprungliga och egna färg, gingo Fransmännen miste om mycket, som förtjusar, då Tyskarne deremot, genom en samvetsgrann iakttagelse härutaf ofta åtnjutit mera bifall, än de eljest i sjelfva verket förtjenat. Åtminstone gäller detta om deras dramaturger af andra och tredje ordningen [1].
- ↑ Här bör i förbigående erinras, att Tyskarne haft en theater-författare, som tillhört dem nästan blott genom det gemensamma tungomålet, — Kotzebue. I allt, utom en viss tråkig känslosamhet, var han Fransman. Ledig och sinnrik i uppställning, qvick och effektfull i situationer, lättfattlig i uttrycket. Han kände i grund skådebanan och dess tillgångar. Men han fattade ej sina planer poetiskt; hans språk är till det mesta slappt, utnött och tomt på betydelse: hans teckningar äro utan historisk och psychologisk sanning, samt lokala färger.
