Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/468

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 464 -i^ Tyskarnes bemödande att taga med sigBelä lokalen och troget ätergif^ alla de egenheter, bvilka tillhöra land, tid ock folk, kar kastat dem in på en annan ytterlighet , nemt en sraåaklig behandling af mindre väsendtliga delar,. hvarme- delvt handlingens fria lopp framåt fördröjesy och deltagandet svalnar, om icke alldeles förkolnar. Är Fransmannen i allmänhet för otålig, för oro- lig, och blir derföre ofta ytkg, .så är deremot Tysken alltför lärd och omständlig. Den sednare saknar också helt och hållet den andres föiinå- ga, att skickligt begagna det obetydliga, och gö- ra ett stort af ett litet. Så snart han icke kan vara hög och stor, är han platt och dufven. Naivetet är icke, hans cak. Detta ^kan tjena tili étt slags förklaring �öfver den allmänna skillnaden mellan bådas aesthetiska verksam)iet^ Fransman- nen är lidig, och ledsnar snart; derföre får man för honom icke vara långtrådig *}. Tysken tar saken mera vigtigt; derföre är han så ovig i si* na rörelser. Den ene fladdrar lik en fjäril; den andre är ej med längre, än han kan fa utryintn � till örnflygt; eljest är det slut med honom. Hvem, om han ej kände det, skulle trOt att Tysken, som gerna velat vara allt, iitom Fransman , dock i en punkt gått denne temligen nära, nemligen i den tragiska stilens upphöjning � Denna ♦) Traf^edien fick göra ett undantag. Eviga beiältelser ocli tal måste man der tula. Att i detta fall ha ledsamt, liörde]^tiil goda tonen.