Tyskarnes bemödande att taga med sig hela lokalen och troget återgifva alla de egenheter, hvilka tillhöra land, tid ock folk, har kastat dem in på en annan ytterlighet, neml. en småaktig behandling af mindre väsendtliga delar, hvarmedelst handlingens fria lopp framåt fördröjes, och deltagandet svalnar, om icke alldeles förkolnar. Är Fransmannen i allmänhet för otålig, för orolig, och blir derföre ofta ytlig, så är deremot Tysken alltför lärd och omständlig. Den sednare saknar också helt och hållet den andres förmåga, att skickligt begagna det obetydliga, och göra ett stort af ett litet. Så snart han icke kan vara hög och stor, är han platt och dufven. Naivetet är icke hans sak. Detta kan tjena till ett slags förklaring öfver den allmänna skillnaden mellan bådas æsthetiska verksamhet. Fransmannen är liflig, och ledsnar snart; derföre får man för honom icke vara långtrådig [1]. Tysken tar saken mera vigtigt; derföre är han så ovig i sina rörelser. Den ene fladdrar lik en fjäril; den andre är ej med längre, än han kan få utrymme till örnflygt; eljest är det slut med honom.
Hvem, om han ej kände det, skulle tro, att Tysken, som gerna velat vara allt, utom Fransman , dock i en punkt gått denne temligen
nära, nemligen i den tragiska stilens upphöjning.
- ↑ Tragedien fick göra ett undantag. Eviga berättelser och tal måste man der tåla. Att i detta fall ha ledsamt, hörde till goda tonen.
