Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/469

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 465 — Denna var väl ej hos honqm alldeles densam* ma, som hos Fransmannen, men i grunden var dei\ enahanda. Stäpdigt reser ^an sig högt på kothurnen, och kan, liksom den andre, aldrig efter behofvet lämpa sitt föredrag. Detta var fallet äfven med Schiller. Han lät uttryckets Aygt förieda sig , att lägga för mjeket ned i språ-^ ket. . Man finner ock i nästan alla hans cba- rakterer samma poetiska rikdom och lyftning, samma reflexionens styrka , samtnå känslans djup- het. Men härmed försvinna de bestämda kon-, tnrer, h vilka klart åtskilja föroniälen. Synnerli- gast hans subrett-figurer äro sällan sanna och tillbörligt enkla. Hos Shakspeare och Scott der- emot har teckningen af h varje person en indi- viduttl och skarp begränsning, hvarigenoq^ jag kan^ i föreställningen lätt afsöndra den ena. bil* oen från den andra. En hvar talar sitt spräk, en hvar har den yttre form, som anstfir hononir Schiller hade visst i öfrigt så utmärkta fört j en- 8ter, och kunde, ehuru mera idealiskt, så indi- vidualisera sijia högre charakterer, att man gladt bär saknaden af ofullkomligheter i skildringen af de lägre, och i förskuggningarna öfverhufvud; men jag har dock velat anmärka bristen, 'eme � dan den , omgifven af mindre rikdöm från en annan sida, återfinnes hos hans efterföljare. Man kan i allmänhet säga, att, från Schillers tid, den poetiska diktionen alltför mycket utgjort, åtmin- stone i Tyskland, /skaldekonstens innehåll. Sv. Akad. HA^OL.yr. //^(T. /; � Dd. 5a