Denna var väl ej hos honom alldeles densamma, som hos Fransmannen, men i grunden var den enahanda. Ständigt reser han sig högt på kothurnen, och kan, liksom den andre, aldrig efter behofvet lämpa sitt föredrag. Detta var fallet äfven med Schiller. Han lät uttryckets flygt förleda sig, att lägga för mycket ned i språket. Man finner ock i nästan alla hans charakterer samma poetiska rikdom och lyftning, samma reflexionens styrka, samma känslans djuphet. Men härmed försvinna de bestämda konturer, hvilka klart åtskilja föremålen. Synnerligast hans subrett-figurer äro sällan sanna och tillbörligt enkla. Hos Shakspeare och Scott deremot har teckningen af hvarje person en individuel och skarp begränsning, hvarigenom jag kan i föreställningen lätt afsöndra den ena bilden från den andra. En hvar talar sitt språk, en hvar har den yttre form, som anstår honom. Schiller hade visst i öfrigt så utmärkta förtjenster, och kunde, ehuru mera idealiskt, så individualisera sina högre charakterer, att man gladt bär saknaden af ofullkomligheter i skildringen af de lägre, och i förskuggningarna öfverhufvud; men jag har dock velat anmärka bristen, emedan den, omgifven af mindre rikdom från en annan sida, återfinnes hos hans efterföljare. Man kan i allmänhet säga, att, från Schillers tid, den poetiska diktionen alltför mycket utgjort, åtminstone i Tyskland, skaldekonstens innehåll.
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/469
Den här sidan har korrekturlästs
— 465 —
Sv. Akad. Handl. fr. 1796. 12 Del.32
