Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/470

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


\

- 466: - Om den nniversela rigtningen af Tyskames yilterhet var ur mflnga synpunkter, för den all- männa Europeiska bildningens san^tliga tillväxl^ välgörande, sA utplflnade den dock i envissinAa det fosterländska lynnet hos dem sjelfva. De tycktes ej så mycket upptaga det främmande, för ' att rikta sin egen bildningsgifva , som icke fastmer för alt utgifva dpt ungefär i samma skep- nad, som det inkommit; likväl med den behöri* ga afdunstning, som Åtföljer vfidan af all lång- väga befraktriing. Sångmön, i stället att bära drägten af sin hembygd, blef en brokigt sirad bondbrud, till hvars utstyrande alla verkisdelar måste skatta. Detta har gifvit den nyare Tyska konsten, en charakterstöshet , hvilken är så i o- gonen fallande, att den ej bör undgå n2!gon, som allvarsamt tänker öfver saken. Hvad har deremot ej* Greklands, Roms, Italiens, Spaniens, Englands, Frankrikes skaldekonst för sluten cba- rakter? 1 Tysklands åter finner man, särdeles iiuméra, en löshet i byggnad, ett sväfvande utan mål och bestämmelse, som äger sin. grund i bristen af inre hållning. Der råder en kram- handel med det gudomliga; man njuter i drop- par Aganippens christalliska vågor. Häraf blir, så att säga, ett punkt-lif. Ingen organisk helhet kan uppkomma, då i det inre ingen skapande ande bildar. Det alstrade blir en polyp, hvil- ken kan i oändlighet tillväxa. Begränsningen har då ej sin grund i nödvändighet, utan i till- fällighet eller nyck.