mången öfver höfvan långt åt bottnen, så att han ej endast blef osynlig för andra, utan äfven borttappade sig sjelf. Man ville neml. i Poesien ingjuta en symbolisk anda, hvilken på en gång skulle vara hög och djup. Det var mer än en, som fick vinna det stora spelet. Allramest är Göthes Faust deraf en jättelik minnesstod. Schiller, m. fl., lyckades förträffligt, till en viss grad, men äfven hos dem skönjdes böjelsen för det abstrakta, om den ock först hos deras anhängare, inom- och utomlands, hann att öfvergå i hårdnad form. Schillers filosofiska sinne gjorde honom benägen, att i skaldekonsten låta reflexionen få öfvermakten. Dock hade han af sångens skatt tillräckligt, för att hänföra. Men lärjungarne, hvilka hade knappare tillgångar, skylde i tankens labyrinther sitt poetiska armod. Mången, som önskade att vara djup, gedigen, tankstark, lärorik, blef mörk, tung, spetsfundig, oförstådd. Verlden bekom så stenvandlingar af tankekraft, i stället för lefvande, betydningsfulla konstbilder. Och härunder bortdunstade den poetiska andan. Man satte på sig en så ogement lärd mine, och hade så underliga åthäfvor, som vore man alldeles en hexmästare. Dock vid närmare undersökning, och när den brokiga drägten väl var aflagd, befans det snart, att vederbörande ej voro större trollkarlar, än mången annan, hvilken gjorde mindre väsen af sig. Allt detta var raka motvägen af den sträfvan, som upptog Fransmännen, hvilka liksom utlade sina skatter på allmän kungsväg, att de skulle för en hvar
