blifva dess mer åtkomliga. Trodde man förr, att det allmänt så kallade sunda förnuftet, ehuru ofta föga sundt, kunde vara rätter domare i alla mål, så fick det sedan snart sagdt ingen domsrätt. Den stränghet i konstruktion, som vettenskapen tid efter annan erhållit, flyttade man öfver, änskönt i annan rigtning, jemväl på konsten. Tyska språket, som dervid i första rummet måst fullgöra præstanda, har häraf åtnjutit sitt omisskänneliga brännmärke. Lärdt, dödt och långsläpigt som det är, har det, åtminstone i det obundna talet, förlorat större delen af sitt poetiska element. Förvisningen af sinnligt lefvande uttryck har från Tyskland fortplantat sig till andra länder; och derigenom skall, om man ej i tid tänker på ett värn, all must och merg förgå ur tungomålen.
Genom dessa mått och steg blef skaldskapets verkningskrets ställd inom fattningen af några få invigdas. Någon allmännare poetisk stämning var omöjlig att tillvägabringa, när man på detta sätt slöt sig inom sitt eget snäckskal. Icke kan detta sägas så mycket om sjelfva Tyskland, der det tänkande lynnet var mera tillgängligt för en abstrakt skönhets-kunskap; mera kan det tillämpas på de länder, der den Tyska litteraturen verkade medelbart eller omedelbart. Dock, äfven på förra stället afstannade efter hand förbindelsen med den yttre rörliga verlden, och man fann det beqvämare, att ur andras erfarenhet hämta kännedom om lifvet. De, som
