Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/474

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


1

I \

— 470 — tes verkligen vara i besittning af denna kanskap ur förslå handen, utklädde den så brokigt och underligt, att det fordrades egna synglas, for ; att uppräcka det åsyftade. Här bli vi päminta om Jean Panl, Tieck, Hoffmann och Tysklands ofri* ga huinori.ster. Huru mycket stä de ej härttti ef- ter Englands? Till och med Sbakspeare, som \ bland dcsse sednare iir en bland de djerfvasfe, | dref iildrip; fantasi spelet' till den grad iängt. Hans Midsurnrt^rnifihi^S' dream-Ht väl det mest luf- ( tiga, man kan tänka sig, men aldrig är det o- ' rindigt, ehpru underbart det är. Deremot Hoff- I niann, huru bizarr^är han icke ofta? Man är ( hvarken i himmelea • eller på jorden, eller an- norstädes; man vet rakt icke, hvar man är hem- ma, han har* dock, — och det till och mcki i högre grad , än Tieck , — välde öfver formen. I densamma råder ett slags klarhet, under all fantasiens molnvandring. — Med Jean Paul är det helt annorlunda. Hos honom ligger det abs- ttrakta och ^sällsamma icke uti idéen, men i uttrycket pch i allmänhet behandlingen. Men också äro dessa gemenligen så förkonstlade^ de jnöjligen kunna vara,. T. ex. hans Vorschute der Aksthetik, För min. del känner jag intet verk, som är diupsinnigare och rikare på stora, oänd- liga tankar. Men hvilken massa af bizarrerier och iärda underverk meste man e} arbeta sig igenom? Hans romaner sakna all form; han sy- nes förakta den helt^och hållet. Ingen uppställ- ning, ingen anordning af delarna. Men ofta äro dessa, hvar för sig , förträffligt utari^etade. Hans

i