ständigt fruktbärande fantasi är för mycket sysslosatt med nya skapelser, för att lemna tid till full omsorg om de förut födda barnens utbildning. Men när man någon gång kommer till ett ställe, der han gifvit sig ro att dröja, huru gudomlig är han icke då? Regnbåge öfver regnbåge, blixt på blixt, det ena åskslaget, det ena stjernfallet efter det andra. Och när man då betages af den obeskrifliga rikdomen, den olympiska flygten, det förvånande, ljufva och betagande på en gång, huru beklagar man sig ej, att strax derefter få genomvandra en ny sandöcken af vidunderligheter, för att komma till en säll och grönskande oas? En af våra inhemska författare [1] har vackert och sant yttrat, att »de präktigaste tankarna pläga merendels vara de, som framställa sig under den minst med kostbarheter öfverlastade beslöjning, likasom de bländande formerne af en skön kroppsbyggnad äro synbarare i samma mån, som deras klädnad är lätt och genomskinlig.« Så är det äfven. Hade blott han sjelf, och andra med honom, alltid ställt sitt lefverne derefter!
Antoge man ock, att denna besynnerliga yttring af en humoristisk lifsåsigt hos sjelfva mästaren verkligen vore till alla delar natur, hvilket jag dock lemnar derhän, kunde man likväl med skäl säga, att den till större delen blifvit framkallad af yttre omständigheter. En tid
- ↑ Förord till Nordmansharpan. Poet. Kal. för 1816.
