bortåt rådde neml. hos allmänheten en domning i skönhetssinnet, hvilket hade behof af öfverretning, för att återtaga sin förlorade spänstighet. Det ytliga, tomhjertade, fantasilösa i 18:de århundradets bildning hade förtorkat den inre menniskan. Det nya slägtet, hvars lifsträd stod som högst i blomning, tyckte sig från det afgångna ärfva ingenting, utom rättigheten att förakta det. Det gick som vanligt, den ena ytterligheten utvexlade den andra. Blefvo förr de yppersta gåfvor genom otidiga band hindrade från fri utväxt, blefvo de sedan lika skadade genom sjelfsvåld. Man trodde det inga lagar gifvas för tankans och inbillningens skapelser; man trodde snillet kunna undvara uppfostran, kunna bilda sig till fullkomning, utan att känna tråden, som lupit genom seklerna. Åtminstone fann man sig befogad att borträkna, hvad Fransmännen tillgjort i konst och vettenskap. Följden var den gifna, att skalderne och konstlärarne, i ett våldsamt nit för det anti-fransyska, gingo förlustiga den nyttiga lärdom, hvilken, samfält med förvillelsen, var frukten af den flydda generationens bemödanden. I stället för, såsom hos Fransmännen, en pedantiskt sträng form, fick man nu ingen, eller en som var så lös, så beroende af nyck, att den var så god som ingen.
Önskningen, att så mycket som möjligt lyfta dikten ur alla förhållanden till hvardagsordningen, gjorde sig gällande icke blott i den abstrakta hållningen hos vissa författare, i den
