Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/476

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


-s 47ft — to it rådde neml; hos allmftnheten en dbmning i skönhetssinYiety hvilket hade behof af öfverret* ning, för att Återtaga sin förlorade spSnstighet. Det ytliga, tomhjertadei fantasilösa i i8:de år- hundradets bildning hade förtorkat den inre men- ni^kan. Det nya slägtet, hvars lifsträd stod som högst i blomning, tyckte sig från det afgftngna ärfva ingenting, utom rfittigbeten att förakta det. Det gick som vanligt, den ena ytterligheten ut- vexlade den andra. Biefvo förr de yppersta gåf- Vor genom otidiga band hit^drade från fri ut^ växt, biefvo de sedan lika skadade genom sjelfs* väld. Man trodde det inga lagar gifvas för tan- kans och inbillningens skapelser; man trodde snillet kunna undvara uppfostran, kunna bilda sig till fuIlko'mning, utan att känna tråden, som lupit genom seklerna. Åtminstone fann man sig befogad att borträkna, hyad Fransmännen till- gfort i konst och vettenskap. Följden var den gifna, att skalderne och koiistlararnei f ett våld- samt nit för det anti-fransyska, gingo förlustigä den nyttiga lärdom, hvilken, samfält med för- villelsen, var frukten af den flydda generatio- nens bemödanden. I stället för, såsom bos Frans- männen, en pedantiskt sträng form, fick man nu ingen, eller en som var så lös, så beroende af nyck^ att den var så god som ingen. • Önskningen, att så mycket som möjligt lyfta dikten ur alla förhållanden till bvardagsordnin* gen, gjorde sig gällande icke blott i den abs- trakta hållningen hos vissa författare, i den hu-