humoristiskt bizarra hos andra. Det rådde i allmänhet ett sträfvande, att i högsta möjliga måtto idealiskt stegra det i sig sjelft poetiska. Visserligen finnes i den Tyska vitterheten, mer än i någon annan, utom den Spanska, ett romantiskt perspektif, en romantisk kolorit, som förtjusar. Men man ansåg hela konsten ligga i schatteringen och färgens yppiga blandning. Att med sanning och artistisk trohet afskildra menniskolifvet i dess charakteristiska belägenheter, dömdes prosaiskt och sedvanligt. Fantasien skulle flytta oss långt ofvanom de nejder, der menskliga varelser röra sig. Men man styrde som oftast kosan för nära molnen, der mången blef qvarsittande. Kastar man en blick på den Tyska vitterheten, skall man i den varseblifva mycken färg, men föga teckning, svaga konturer. Bilden undgår läsaren; en dimma står ofta för hans öga. Denna oreda är — det medgifves — icke alltid utan behag; man känner bröstet vidgas, utan att kunna göra sig reda för njutningen. Men när fantasien hunnit sansa sig: när förståndet, det poetiska nemligen, förgäfves upptäckt, hvad det söker: när själen, under allt detta, ständigt känner sig gå miste om den tillfredsställelse, den vill finna i konsten; — då blir molnstoden utan intresse.
Ett sinne, som försmår bilderna ur naturen,
ur den rörliga verlden [1], måste naturligtvis med
- ↑ I hög grad anmärkningsvärdt är det, att Tyskarne, hvilka förgudat Shakspeare, och ansett Gothe för
