Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/477

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


moristiskt bizarra hos andra. X)et rådde i alU mSnhet ett sträfvande, attiliögsta möjliga mftuo idealiskt stegrandet; i sig sjelft poetiska. Visserli- gen finnes i den Tyska bitterheten, mer än � nflgon annan , utom den Spanska , ett roman- tiskt perspektif, en romantisk kolorit, som för- tjusar. Men man ansåg hela konsten, ligga i schat- teringen, och färgens yppiga blandning. Att med sanning och artistisk trohet afskildra meonisko- * lifvet i dess charakteristiska belägenheter, döm- des prosaiskt och sedvanligt. Fantasien skulle flytta oss Ifingt ofvanom de nejder, der mensk- liga varelser röra sig. Men man styrde som of- ^ tast kosan för nära molnen, der mången blef qvarsittande. Kastar man en blick på den Tyska vitterheten, skall man i den varseblifva mycken ^Alrg, men föga teckittng, svaga konturen Bilden undgår läsaren; en dimma står ofta för hans öga. ' Denna oreda är — det medgifves — icke alltid utan behag; man känner bröstet vidgas, utan att kunna göra sig reda för "^njutningen. Men när fantasien hunnit sansa tig: när förståndet, det poetiska nemligen, förgäfves upptäckt, hvad det söker: när själen, under allt detta, ständigt känner, sig gå miste om den tillfoedsstäUelse , den viU finna i konsten; -— di blir.molnstoden utan intresse. ^

Ett sinne, som försmår bilderna ur naturen, -ur den rörliga .verlden ^) , . måste natiu*ligtvis med

  • ) I hög grad anmärkningsvärdt är .det, alt Tyskärne,

hvilka förgudat Shakspeare, och ansett Gothe för de-