obegänsad kärlek förälska sig i det rent underbara. Detta sammanhänger ock så nära med det nyss nämda, att det redan der är till en del behandladt. Som man har sig bekant, utmönstrade Fransmännen det öfvernaturliga. Det onaturliga är dock det enda, hvilket allestädes bör aflägsnas. Tyskarne funno godhet för det, som var de andra en styggelse. Eftersom vidskepelsen så länge suttit fängslad, kunde den behöfva, att en liten tid spela herrskare. Tro på gastar, gengångare och andra af en vilseförd inbillning tillskapade väsenden, röjer sig redan i Germanernas äldre dikter. Deras hjeltar, hvilka trotsat tusen dödar, kallsvettades, då de skulle öfver en Kyrkogård. Dessa känslor, dessa mer eller mindre tydliga föreställningar om ett hemligt förstånd med andeverlden, förspörjes ock — i högre grad än hos Sydländaren, — hos de Nordiska folken öfverhufvud. Saken har onekligen sin poetiska sida; vi ha förut sökt utkräfva dess rättigheter; men allt kan drifvas till vidrighet, och af allt afguderi är det med onda eller fruktade andar det hemskaste. Sådant var i synnerhet Hoffmanns sak, och efter honom ha åtskilliga mindre berömda namn rigtat stegen åt samma håll. Och det, som hos mästaren var, med all sin besynnerlighet, ändå ofta intressant, blir osmakligt hos den talanglösa efterbildaren. Egentligen är det syftningen, som är farlig, om
deras förste, uti intet tagit lärdom af någondera, utan fullkomligt bildat sig till dessas motsats.
