den får öfverhanden, helst hos klena ämnessvenner. Ett vårdtorn är i alla äfventyrliga farvatten behöfligt; hjelpen kan derifrån ej komma, men det varnar för faran, och den skeppsbrutne må sedan skylla sig sjelf.
Andre åter, såsom Fouqué, tyckas nästan på fullt allvar vilja återföra oss till chevaleriets ståndpunkt, liksom han sjelf gerna vill gå och gälla för en gammal Frankisk riddare [1]. Vi kunna väl känna och erkänna det poetiska i en svärmande tro på det öfvermenskliga, så snart den någongång varit verklig och icke tilltagen. Men dårligt är det i sanning, att förkasta en genom sekler vunnen högre insigt, för att ställa sig tillbaka på den punkt, der menskligheten stod för årtusenden sedan, och spilla förtjensten hos sitt tidehvarf, utan att ändå kunna i det hela vinna de företräden, som hörde ett förflutet till. Det är derföre icke underligt, om Göthe misstyckt syftningen af Fouqués och hans själsfränders verksamhet.
I jembredd med detta dväljande i underjordens och andarnas herradöme, gick mystiken, eller bemödandet att afslöja naturens och
- ↑ På sitt porträtt har han derföre låtit aftaga sig med alla chevaleriet utmärkande tecken och symboler, — saker, hvilka i diktens rike eller på en maskrad förekomma oss artiga nog, men, såsom prydnader på de, enligt vår tids prosaiska krigskonst kämpande bussar, icke ingifva stort mera vördnad, än anstalterna vid Bacchi Riddarslag hos Bellman.
