konstens hemligheter, lifvets stumma gåtor. Novalis och Werner äro häruti de märkligaste. Hos den förre är mystiken renast och mest poetisk. Efter honom har den vanslägtats och går nu det sunda omdömet nog hårdt inpå lifvet. Finge den ha fritt spel, och ej anvisades att hålla sig inom lagliga märken, skulle sångens verld omsider bli en upphäfvelse, i stället för en motsats af den verkliga, och det fotfäste, hvilket alltid är nödigt att äga, falla en undan [1].
Det återstär ännu en allmän synpunkt, ur hvilken den Tyska Skolan kan varda sedd. Jag menar sentimentaliteten. Fransmännen voro ej böjde för den svårmodighet, som icke sällan genomljuder de Nordiska folkens sånger. Hos Söderns invånare i öfrigt träffas stundom, fast sällspordare än i Nordländerna, samma saknad, samma nedstämning. Man känner t. ex. Portugisarnes ljufliga längtan, Petrarcas ensliga suckar. Tysken är likväl, mer än någon, känslofull. Han svärmar gerna, och hjertats svärmeri föranleder vanligen till en elegisk åskådning af den allmänna lefnadens villkor. Ingen
förmådde bättre, än t. ex. Hölty, Bürger, gifva åt
- ↑ Den som vill erfara, huru äfven en starkare natur kan vefva in sig i ett ogenomträngligt töcken, och förlora sig i en oändlig oreda, han läse blott Görres’ företal till Lohengrin, — ett konststycke af mystisk intrassling. På en varm och poetisk själs undergång i mystikens dimmor äga vi hos oss ett särdeles träffande exempel uti författaren af Rosaura, Guldfågel i Paradis, Manhems-förbundets historia, m. m.
