Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/481

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


• — 477 — denna miWt melancholiAa stämning en hog poe- tisk skönhet. Det är liksom paradisets dufvor ständigt sväfvadé deröfver. Andra fattade det annorledes, dock ännu så, som naturen kräfver. Men det varade ej länge, innan den i förstone rena återspeglingen af .lifvets sorgliga sida öfver- gick i en modlös jemmer, en evig modstulen- ' het, som utgafs för känslans inftersta lifspunkt. Sorgen äger, lika med glädjen, rättighet till ett rum i hvarje väldanadt sinne. FÖr mången blir den förra, mer än den sednare, frukten af ge- ' nomlefvade dagars erfarenhet. Kanske har det gudomligaste, vi känna, klädt sig i tragisk skrud: Den nyare tidens ända inrymmer i allmänhet något sakh^nde, något svårmpdigt i bakgrunden. Också I hyem vore en så eländig gäck, en af gyckel så förintad varelse , att han icke erkände sanningen af den djupa smärtan, . den . rådvilla ängslan, den starka förtviilan, den stilla forsa* kelsen? Men annat är ett qvidande utan mål, en veklig klagan, som är beräknad, ock gör an- språk på effekt, en inre nerfslapphet, hvarmed man vill framlocka tårar bos dem, som gerna släppa ögonen till. Om Fransmannérf för lätt- sinnigt rustade med hjertats ägodelar, så liksom öckrade Tyskarne med dem. Detta säges icke allenast om det, som inom Gérmaniens l^nda- mären skådat dagen, utan lika mycket om det annorstädes likartade och befryndade. Fouqué är, bland dem som i denna punkt gått för långt, kanske den älskvärdaste. Dock h vilken sjuklighet t. ex i Sängerliebe? En hektisk rod-