rodnad, en vacker feberfärg sprider ett visst behag, ett visst eget deltagande öfver det hela; men det är, liksom man sjelf blefve angripen af sjukdomen. I hans öfriga större skrifter förtaga riddarlifvets ljuspartier den eljest enformiga gråtmildheten. Men hans figurer ha likväl sällan full sanning. Antingen sväfva de såsom molnstoder, eller såsom lätta gullskyar; de antingen töckniga eller genomskinliga föremålen antaga sällan kropp, ordna sig sällan till bilder, sådana som verkligheten har att uppvisa. — Hos Aug. Lafontaine är denna sentimentalitet helt annorlunda beskaffad. Den är vida slappare, och härleder sig ur en vida grumligare källa. Den är dräggen af en dufven sedolära, hvars första bud är svaghet, och hvars sista är ånger och ruelse. Den är förderfligast af alla förvillelser, ty den undergräfver all sedlig kraft.
Vi ha nu genomgått den Tyska vitterheten uti dess, enligt min öfvertygelse, väsendtligaste punkter. Man skall härvid tilläfventyrs möta mig med den anmärkning, att min granskning med synbar förkärlek uppehållit sig vid det negativa af saken, vid angifvandet af missrigtningar och öfverdrifter, och att den positiva sidan, eller framställningen af det täckliga, och beundransvärda, blifvit jemförelsevis vanlottad. Samma invändning kan med lika skäl göras vid mina uttalade tankar om Franska vitterheten. Hade omfånget af denna afhandling medgifvit en fullständigare redovisning, hade det för mig
