vår tid; hvad dit hörer, borde således i sammanhang med de öfriga staternas blifva upptaget till skärskådning. Men hvad det närvarande slägtet har att förete i Tyskland, är, till följd af dess egenskap, mindre att anse som en ingående del af nutidens vittra odling, tagen charakteristisk och i afskiljande betydelse från den föregående, än som något qvarstående från den äldre Tyska diktningen. Tieck har verkat på en annan tid; Kosegarten likaså; Fouqué, Grillpartzer m. fl., äro ur spelet o. s. v. Namn, som mera kunde räknas till våra dagar, vore Fru Schopenhauer, Houwald och Rückert; dock, med undantag af den förstnämnda, föga kända utom fädrens jord, ehuru, åtminstone Houwald, genom sitt sorgespel Bilden, förtjente att vara det. I allmänhet synas Tyskarne ha tömt sina tillgångar, och om de tillförene gifvit verldsströmmen dess rigtning, låta de sig nu fogligt gunga på dess vågor. Deras litteratur verkar som ett förflutet, ej som ett närvarande; såsom ett samladt kapital, hvilket, utan att ökas genom nya inkomstkällor, ändock ligger till sig genom räntor. Vi vilja då i stället kasta ögonen på andra trakter, och först på det land, hvilket förut liksom framkallat den Tyska vitterhetsodlingen till motsats.
I Frankrike hade Chateaubriand kallat
Christendomens ande [1] till tröst och upprättelse för
- ↑ Génie du Christianisme.
