• , - 485 -
mande göds; det var ett fritt, sjelfständig^t till-
egnande ät ^ig af hvad utländningen bad^ bäst
och ädlast. Fru Staél var, i b varje rigtning af
sin tanke, fosterländsk, utan att besväras af
Fransmännens tbeoretiska villor och fördomar.
IVlan ser i allt ParisérskaQ , men ock den väldi-
ga genius, bvilken med^örnens konungablick mä-
ter tingenas storhet, och genomtränger den ytt-
re och inre verldens ordning. Framställningens
skenbart praktiska syftning, föredragets lif och
behag, uttryckets spets, tillvunno .hennes djup-
gående åsigt älskare inom fosterbygden.
Jemväl uti egnfe konstverk ådagalade Fru
Stoel , bvilken mästare hon Var af tidens ernådda
utbildning inom det skönas gräns. Det omdöme
är laldt *), att �tidens störste vittra författare,
Fru. Staél, Scptt och Byron, kuAna räkna Gö-
the som sin fader.u Yttrandet är traftgnde. Om
än.Rousseaus Héloise närmast föranledt Delphine,
tror jag mig der. återfinna minnen äfven af Wer-
ther, likasom i Corinne af Wilhelm Meister. Ic-
kedessmindre får denna hkhet ingalunda betrak-
tas så, som afbildningens medförebilden; den är
uppkommen blott af <leti väckelse , det ena snil-
let erfar af det andra. -^ Mot Fru Staéls roma-
ner, i hvilka man ser en ny utveckling af den-
na diktart , inställa sig såsom anmärkningar , dela
svagheten i teckningen af manliga charakterer/
dels den för långt drifna känslofullkéten. I af-
�
^) I någon äldre årgång af Blackvroods �diiibu]*gh Ma* gaziné^ jag minpes ej hviIk �D*
