främmande gods; det var ett fritt, sjelfständigt tillegnande åt sig af hvad utländningen hade bäst och ädlast. Fru Staël var, i hvarje rigtning af sin tanke, fosterländsk, utan att besväras af Fransmännens theoretiska villor och fördomar. Man ser i allt Pariserskan, men ock den väldiga genius, hvilken med örnens konungablick mäter tingenas storhet, och genomtränger den yttre och inre verldens ordning. Framställningens skenbart praktiska syftning, föredragets lif och behag, uttryckets spets, tillvunno hennes djupgående åsigt älskare inom fosterbygden.
Jemväl uti egna konstverk ådagalade Fru Staël, hvilken mästare hon var af tidens ernådda utbildning inom det skönas gräns. Det omdöme är fäldt [1], att »tidens störste vittra författare, Fru Staël, Scott och Byron, kunna räkna Göthe som sin fader.« Yttrandet är träffande. Om än Rousseaus Héloïse närmast föranledt Delphine, tror jag mig der återfinna minnen äfven af Werther, likasom i Corinne af Wilhelm Meister. Ickedessmindre får denna likhet ingalunda betraktas så, som afbildningens med förebilden; den är uppkommen blott af den väckelse, det ena snillet erfar af det andra. Mot Fru Staëls romaner, i hvilka man ser en ny utveckling af denna diktart, inställa sig såsom anmärkningar, dels svagheten i teckningen af manliga charakterer,
dels den för långt drifna känslofullheten. I
- ↑ I någon äldre årgång af Blackwoods Edinburgh Magazine, jag minnes ej hvilken.
