Coleridge. De nämndes Poets of the Lake, och den vittra förening de bildade, fick titeln af the Lake-school [1]. De erkände ingen förtjenst hos deras närmaste föregångare, utan vände med synnerlig hängifvenhet sina blickar på den gamla ballad-poesien. Fördelar, dem diktningen vunnit, sedan dess första utveckling, ville man ej afveta; man såg i det förflutna endast svagheten. Man skulle nu börja alldeles ånyo, se allt med andra ögon. Allmänna drag af Lake-poesien är en, ofta sökt, enkelhet och gammaldags ärbarhet; en mystisk åskådning af naturen och lifvet; en metafysisk hållning; besynnerlighet och förakt af formens renhet och fägring.
Onekligen låg i Lakisternas sträfvan en aning om något bättre, om en varmare poetisk anda, än 18:de seklets. Men förvändt var sättet, öfverdrifven yttringen. Deras förbund blef en sekt, afsöndrad från skönhetens allmänna Skola. Deras aflägsning från sammanlefnadens rörliga verld stängde dem inom en inskränkt idé-sfer, hvilken ej genom erfarenhetens rika skatter kunde utvidgas. Emedlertid, och om de sjelfve ock blefvo offer för en tanke, som var dem öfvermägtig, blef bemödandet icke i det hela förspildt. Otvifvelaktigt har från dem mången stråle utgått, välgörande för en tid, som
hade behof af värma. Också tror jag mig hos
- ↑ Epithetet Lake tillkom af medlemmarnes boningsplats vid insjöar i Cumberland och Westmoreland.
