the race of minstrels.« Den beskrifvande poesien fick synnerligast nåd för hans ögon; hans lynnes afgjorda stämning för det pittoreska vållade det. Men jag skulle tro, att den utbildning, han gifvit detta skaldeslag, ligger på gränsen af en öfverdrift. Begäret, att i den minsta omständighet utbreda sig öfver alla yttre föremål, hvilka han framkallat inom kretsen af den poetiska åskådningen, förleder honom ofta, att nästan glömma den afsigt, för hvilken dessa blifvit framställda. För att i detta slag af framställning bli underhållande, erfordras ett snille, rikare på bilder, på fantasispel, än Scotts. Denne är ock mera tecknare än kolorist. Om man ock med välbehag dröjer vid hans mästerliga beskrifning t. ex. af en slagtning, såsom i Marmion, så läser man hellre en sådan söndrad del, än hela stycket. Och detta är helt naturligt. Skaldekonsten har sitt område, måleriet sitt. Mer eller mindre misslyckas måste bemödandet af endera, att vinna den andras förtjenst. Skalden är ej landskapsmålare allena. Beskrifningen af yttre ting har i poesien största värdet, när den är förenad med utvecklingen af själens fenomener. Men man får ej uppoffra det inre för det yttre. Något bör lemnas qvar för inbillningen; läsaren vill icke vara alldeles overksam. Eljest blir man, såsom Scott, tröttande [1].
- ↑ Detta har i sednare tider blifvit erkändt af Engelsmännen sjelfva. Se Comparative merits of Scott and Byron, as writers of Poetry (dit räknades ej romanen);
