Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/494

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 490 —

  • Men snart fann Scott, att romanen var deri

form, som bäst anstod haiis bestämdt episka lynne. Häruti har han tfllvSgabragt en omskap- ning; det är ock i d^nna rigtning af hans snille, 'som vi här egentligen skola betrakta, honom, i den stolta egenskapen af en bland verldens •störste mästare. Icke mer , som förr i rythmiskt - tal, besjöng han liu de trakter, der Morvens skald stämt sin lyra. Mén^ jemväl i den obund- na stilen, tog han helst till föremål Skottlands romantiska högländer och deras invånares seder, hvilka, mer än Schweizarnes,' midt i det öfverbil- dade Europa bibehållit sina sällsamma, men in** tressansa egenheten Den första synpunkt, ur hvilken vi här vil- ja betrakta Scbtt, är den poetiska bearbetnin* gen af historien. Hans romantiska verk ligga häfden så nära, som möjHgt. Ingen har, bättre än han, angifvit de särskilta lokal-färger och charakterer, hvilka tillhöra olika länder och ti* der. Jag tror mig här igenkänna en Schillers lärjunge. Sällan kan man erhålla en högre njut- ning, än att pä detta sätt lefva in i forntiden, och blifva der sä heitimastadd , alt allt synes så- som' bekant föremål från ^ barndomens dagar. Men en nödvändig foVdran af en sådan författa- re är epikerns lugn och sjelfTörgätenhet. Också råder hos Scott den fullkomligaste objektivitet. Liksom forntidens odödliga häfdatecknare , glöm- en väl skrifven iipf^ats, ehuru iuneh&llaride ett alltför omatlligt loford af Byron.