Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/495

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


mer han sig helt och*bål1et i sitt föremål; nå � got subiektift träffar man aldrig. Ur denna -om- ständighet härled es ock, att han ofta förekonl- mer kall och för litet hänryckt. Det är oftast den episke skriftställarens lott, att sädan bedöminas. Sällan gifves ett stort företräde,' ur h vilket ej ett fel^ härflyter. Den andra egenskap, i hvilken Sir Walter framstår egen och stor, är den djupa sanning, hvarmed han skildrar det veikliga lifvet. Den luftiga idealiteten , 'det svärmande kärleksväsen- det, den sentimf �ntala feberhettan af de förra romanerna, böljade alt föislappa själens och känslans nerver. Scott var den tjenligaste, att bilda härtill en moisats, men tillika en öfver- gång, som ej var alltför våldsam. Med det för- råd', han ägde af chevaleriets hänförande trol{- medel: med det romantiska. fjerran, han öppna- de för blicken: med den målande pensel, hvar- med han aftecknade naturens yppiga taflor, och Skottlands härliga utsigter och bergsboens kri- giska eller landtliga sedvanor, — med detta ha- de han alltid läsaren i sin makt. Han kunde framställa hvardagsscener, vara långsam och nä- stan trivial, o^fch ändå följde man honom gerna, hvarthelst han önskade. I allmänhet har han — det är oliekligt — för litet färg, och dess fliti- gare användning hör till uppgifterna för dem^ som skola utbilda i framtiden hans roman-slag. Men anmärkningen kan ej sträckas till hvarje enskilthet. Hvad hänförande är ej t. ex. i JVa-- verlejf scenen , då flora Mac Ivor spelar harpa.