glömmer han sig helt och hållet i sitt föremål; något subjektift träffar man aldrig. Ur denna omständighet härledes ock, att han ofta förekommer kall och för litet hänryckt. Det är oftast den episke skriftställarens lott, att sådan bedömmas. Sällan gifves ett stort företräde, ur hvilket ej ett fel härflyter.
Den andra egenskap, i hvilken Sir Walter framstår egen och stor, är den djupa sanning, hvarmed han skildrar det verkliga lifvet. Den luftiga idealiteten, det svärmande kärleksväsendet, den sentimentala feberhettan af de förra romanerna, började att förslappa själens och känslans nerver. Scott var den tjenligaste, att bilda härtill en motsats, men tillika en öfvergång, som ej var alltför våldsam. Med det förråd, han ägde af chevaleriets hänförande trollmedel: med det romantiska fjerran, han öppnade för blicken: med den målande pensel, hvarmed han aftecknade naturens yppiga taflor, och Skottlands härliga utsigter och bergsboens krigiska eller landtliga sedvanor, — med detta hade han alltid läsaren i sin makt. Han kunde framställa hvardagsscener, vara långsam och nästan trivial, och ändå följde man honom gerna, hvarthelst han önskade. I allmänhet har han — det är onekligt — för litet färg, och dess flitigare användning hör till uppgifterna för dem, som skola utbilda i framtiden hans roman-slag. Men anmärkningen kan ej sträckas till hvarje enskilthet. Hvad hänförande är ej t. ex. i Waverley scenen, då Flora Mac Ivor spelar harpa,
