sittande på bergets tinnar; eller i Old Mortality, då Morton besöker bibelsvärmarn i dennes bergshåla, och spången öfver bråddjupet nedstörtar? Kan något mera pittoreskt gifvas? Öfverhufvud utmärker sig Ivanhoe genom en starkare kolorit. — Äfvenså bör erinras, att hållningen af hans stycken ofta förråder en nog nära förvandtskap med hvardagsordningen; såsom i hans vanliga raisonnements-partier, t. ex. mellan Jane Dean och Butler, (uti The heart of Midlothian), mellan Waverley och Rosa Bradwardine; i den prosaiska utvecklingen af den romantiska Effies charakter (i nyssnämnde stycke) o. s. v. Detta må vara sant, ja, till hvarje drag; men i dikten önskar man sig en förmildring af verklighetens grymma vittnesbörd. På lika sätt beklagar man, att Jane Dean är beröfvad alla den inre och yttre skönhetens smycken. Hon är eljest en ypperligt tecknad charakter. Men när man ser henne i de mest intressanta lägen, saknar man alltid denna fägringens gudamakt. Den moraliska kraften allena kan i poesiens herradöme ej tillvinna sig skönhetens pris. Annat vore, om ej denna personnage skulle intaga. Commodore Trunnion är hos Smollet intressant med sitt träben, men Peregrine eller Emilia skulle ej vara det, om en af dem vore enögd. Ickedessmindre är det ett vitsord om en utomordentlig öfverlägsenhet, att Scotts charakter likafullt gör oss nöje, om ej så stort, den kunnat [1].
- ↑ Scott har sedermera äfven sjelf erkänt det vågsamma af Janes teckning.
