Tredje hufvuddraget hos Scott är den säkra och hållna teckningen, och det djupa studium af menniskan, verlden och naturen, hvilket deri röjes; den lifliga och åskådliga framställningen, särdeles af rörliga taflor; sättet att dramatiskt införa sina personer. Svårligen torde man träffa ett mera skarpt, stort och genomträngande poetiskt förstånd. Shakspeare ensam synes mig häruti hans like. Händelserna äro anordnade med en klarhet, en bestämdhet och en nödvändighet, så att man känner sig öfvertygad, att intet af det förefallande kunnat i verkligheten annorlunda yttra sig. Böjelser, passioner, lynnets egenheter äro afskildrade med en undransvärd sanning. Liksom hos Shakspeare, äro konturerna tillbörligt starka, fastän mindre djerfva. Färgernas fördelning är äfven tydlig, om dessa ock mindre, än hos föregångaren, äro skarpt afstickande. Scott har i romanen haft mera tid på sig, mera utrymme. Öfvergångarne kunde bli mildare, utan att derföre sammanflyta. Också har vår tids hjelte, lika med den äldre, begagnat skuggans afbrott mot dagern, och dermedelst har hans framställning fått hållning och sanning, ty der finnes clair-obscur. Der är icke, såsom vanligt hos romanförfattare, allt ljus. Detta har än mera befordrats genom upptagandet af lägre charakterer, hvilka han gifvit all den utmärkande färg, som utgör deras egenhet. Hvarje figur, stor eller liten, hög eller låg, har sina gifna drag, har sin fulla individualitet, och åtskiljer sig fördenskull tydligen från hvarje annan. Med
