ett ord, Scott är, i de väsendtligaste punkter, såsom roman-skribent, hvad Shakspeare är som dramaturg. Aldrig är han mera öfverlägsen, än då han målar rörliga grupper, såsom striderna i Old Mortality (Fanatismen), eller då Morton är instängd af de fanatiske, och väntar af dem döden. Äfven der få figurer röra sig, men det hela erbjuder en rik eller liflig tafla, är han lika stor. Som exempel må anföras röfvarkulan i The heart of Midlothian, tornerspelet i Ivanhoe, uti hvilken sistnämnda beskrifning han dock haft att täfla med Fouqués i Der Zauberring. Han har målat detta med en så fulländad både plastisk bestämdhet och pittoresk liflighet, att man aldrig förlorar det ur minnet. — Slutligen må ej förglömmas hans egna sed, att införa sina charakterer. Han gör ej som andra, hvilka genast inbjuda oss till bekantskap med hela sin personal, uppdraga en teckning af deras lynnen, fördomar, känslor m. m., och låta läsaren sedermera erfara huruvida de äro enliga med orlofssedeln, eller icke. I stället får han nu hos dem sjelfve upptäcka allt detta, göra erfarenheten på egen hand, och sjelf deraf bilda porträttet. I början äro föremålen oss alldeles främmande, men efterhand bli de allt mer kända, och omsider tycker man sig ha varit med på stället, lefvat med hvar och en, delat deras umgänge, deras lidanden, deras lycka, deras förhoppningar. Detta är hvad jag ville kalla: det dramatiska sättet att introducera sina
