hjeltar, — en förtjenst, hvilken vi först hos Scott bli varse.
I öfrigt utmärker sig hans diktning genom styrka, friskhet, lefnadsmod och ett godt lynne, — egenskaper, hvilka göra läsningen af hans arbeten lika välgörande för sinnet, som den är i psychologiskt, moraliskt och historiskt afseende lärorik. Jag vet ingen bok, af hvilken man hämtar så mycken kunskap om menniskorna och verlden, som af Scotts romaner.
Bland ofullkomligheter hos vår författare kan man erinra svagheten i teckningen af hufvudcharakteren. Hvad är t. ex. Ivanhoe mot den svarte Riddaren, eller Tempelherrn, eller sjelfva Front de Boeuf? Hvad Waverly mot Fergus Mac Ivor, eller Rosa mot Flora? Qwentin Durward hör till undantagen, ehuru han ändå ej är den utmärktaste i stycket. I Kenilworth är det svårt att säga, hvilken är hufvudfigur, Leicester, Varnley eller Amy Robsart. Fråga är likväl, om detta är ett så stort fel. Uti en roman, sådan Scott bildat den, kräfves ingen enhet i den dramatiska bemärkelsen. Om man vill utkasta en stor tafla af historiska charakterer, och anser nödigt, att låta en liten kärleksintrig genomlöpa händelsen, hvad ondt är deruti? Att deltagandet kan detta oaktadt underhållas, har Scott visat. — Vidare är öfverklagadt, att hans qvinnliga personer ej ha tillbörligt intresse. De parodiska eller humoristiska äro dock ypperligt hållna. Men der fråga är om djup känsla, om
