enthusiasm, om romantiskt behag hos qvinnan, är Scott i allmänhet ej lika lycklig. Hans älskarinnor ha för mycket af den stela sedesamhet, och det undertryckande af själens och hjertats rörelser, som tillhör fruntimren i den Engelska sällskapskretsen. Hvad som något öfverskyler detta, och gör dem ändå litet intressanta, är konsten att kunna tiga. Likväl är Amy Robsart i allt afseende älskvärd. Flora är ock intagande, ehuru besynnerligt originel. Rebecca anses af de flesta för den af Scott fullkomligast tecknade qvinna. Mig synes hon nästan mera ett helgon, än en menniska med dygder och fel. Jane Dean, ett annat ideal, är i sitt slag ett mästerverk.
Omständligheten i beskrifningen, liksom den saknade värman, äro de allmännaste tillmälen man gjort Scotts romaner. Deras rättvisa kan ej bestridas; men jag fruktar, att hans företräden i andra hänsigter ej kunnat under andra förhållanden vara lika stora: att hans episka förtjenster ej kunnat vara desamma. Den undransvärda lättheten att författa förleder honom, att ofta vara utförligare, än som varit af nöden. Någongång stör det all effekt; såsom då han i Waverley beskrifver tillredelserna till bröllopet, sedan hela handlingen är tilländalupen.
Det dröjde icke länge, innan den ädle Baronetten fann dem, som ville följa honom i fotspåren. Det behöfves blott nämnas de bekantaste: Horace Smith, Lady Morgan, Cooper,
