rätt och önskning. Don Juan är derföre föga underhållande; man tröttnar, då det ej gifves för skaldestycket en inre regel, en begränsning, härledd ur tankan, som genomgår detsamma. Poesien är ingen statsbank, der man kan utfärda anvisningar utöfver den verkliga fonden; läsaren inlöser ej öfverskottet, åtminstone ogerna.
Den, som i dikten fordrar ett moraliskt syfte, kan vid läsningen af Byron få grå hår. Religion, sedelära, dygd, äro blott leksaker för hans dialektik. Det är hemskt, att vandra i denna öcken af tvifvel, att sväfva vid detta bråddjup af förderf och fasa. Utan att göra skaldekonsten till lifegen hos moralen, måste man dock med förskräckelse besinna, huru en stor själ kan så mycket tillhöra underjorden. Byron är ockrare med passionen; han vill utrusta äfven den förskämda känslan med diktens gullvingar. Den onda principen dukar väl allmänneligen under; men besegras icke af den goda, utan fäller fanan för sin egen makt, förtäres af sin egen brand. Hvem förmår, som Byron, skildra hela rysligheten af en ande, hvilken så att säga uppsagt sin förbindelse med himmelen? Men han har så slösat sin förkärlek på teckningen af en sådan natur, och har lagt så mycket förledande deruti, att man bäfvar för det deltagande, man för densamma måste hysa. Man behöfver erinra sig blott Cain. Lucifers och Cains språk är afgjordt segrande; de öfrigas vore starkt, om det ej stod derinvid. Än den mystiska
