Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/506

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


• rKtt och önskning. Don Juan Kr derföre foga underhållande; man tröttnar, då det ej gifres för skaldestycket en inre regel, en begrSnsning, härledd ur tankan, som genomgår detsamma. Poesien ar ingen statsbank , der man kan utfär- da anvisningar utöfver den verkliga fonden; lä- saren inlöser ej öfverskottet, åtminstone ogema.

Den, som i dikten fordrar ett syFte, kan itid läsningen af Byron få grä hir. Religion, sedelära, dygd, äro blott leksaker för hans dialektik. Det är hemskt, att vandra i denna Öcken af tvifvel, att sväfva vid detta bråd- djup af förderf och fasa. Utan att göra skalde- konsten till iifegen hos moralen, måste man dock med förskräckelse besinna, huru en stor själ kan 'så mycket tillhöra underjorden. Byron ar ockrare med passionen; han vill utrusta åf- ven den förskämda känslan med diktens gullvin- gar. Den onda principen dukar väl allmänne- ligen under; men besegras icke af den goda, utan fäller fanan för sin egen makt, förtäres af sin egen brand. Hvem förmår, som Byron , skild- ra hela rysligheten af en ande, h vilken så att säga uppsagt siii förbindelse med himmelen? Men han har så slösat sin förkärlek på teckningen af en $adan natur, och har lagt så mycket forle- dande deruti, att man bäfvar för det deltagan- de^ man for densamma mäste hysa. Man be- höfver erinra sig blott Cain^ Lucifers och Cains språk är afg)ordt segrande ; de öfrigas vore starkt, om det ej stod^ Uerinvid � Än den mystiska skild*