skildringen af Manfred! Göthes Faust tyckes ha legat Byron för ögonen, ehuru han derför nekat; skillnaden mellan bådas stycken är likväl, att då de onde andarne framstå hos Göthe nästan ofrivilligt, och framkallas med ett penndrag, röjes hos Byron ett bemödande, att få dem fram. Det hela blir desto mer fasansfullt. Mazeppa, The Siege of Corinth, Parasina, The Corsair och ännu några [1], ha en annan ton. Färgen är väl lika mörk, verldsåsigten lika dyster; men det hela är mer harmoniskt; hvilket än mera gäller om The Bride of Abydos. Child Harold bör likväl kanske ha första rummet, i de flesta afseenden.
Hos Byron är det eget, att under alla hans skeptiska grubbel och abstrakta tankegång, är han populär. Den sannt poetiska formen vållar det. Han är i uttrycket gemenligen mycket enkel och sinnligt målande, äfven midt i de mest hårdragna finheter. Utmärkt lycklig är han derföre i lyriken, och hvad dit mera närmar sig.
Sällan träffar man ett qväde, som i djup känsla
- ↑ Byron har i dessa utvecklat en ny episk form, ett nytt slag af romans, hvilket sedan blifvit mycket allmänt, och troligen uttränger allt annat, emedan det är på en gång den friaste och lättaste af alla former för berättelsen. Det inrymmer både lyriska och dramatiska elementer. För unga skalder är dess sjelfsvåld förledande, men ock farligt. När det icke gifves någon begränsning, fordras det en mästares återhåll och säkerhet, om icke tankan skall förirra sig.
