och sann skönhet öfvergår den enkla afskedssången till fosterbygden, i Child Harold. Om hans Fare thee well till sin gemål, yttrade Fru Staël, att det lönte mödan, att lida så mycket, som Lady Byron, för att bli så härligt besjungen. The dream innefattar hans kärleks-historie, — rörande, hjertlig, storsinnt.
Vi skola nu betrakta den tredje fixstjernan på Englands vittra himmel. Läsaren, så väl som jag, vet, att det är Thomas Moore. Rättast bör han skådas ur tvenne synpunkter: såsom lyrisk och episk skald; emedan han i hvardera rigtningen utvecklat en helt olika personlighet. De lyriska sångerna utmärka sig fördelaktigt genom sin helgjutenhet och musikaliska fulländning. Man kunde tillägga — hvad som tillhör hela hans skaldekonst — en finhet, en ytans glans och skimmer, hvarmed man knappt i Franska vitterheten träffar något jemförligt. I öfrigt är uppfinningen mindre poetiskt djerf, än artig och sinnrik; ofta lysande och full af behag. Känslan är, liksom hos Metastasio, mera fin, bildad och ädel, än djup, stark och skakad. Men Moore är, hvad den andre icke är, naif och qvick; uttrycket är lekande och epigrammatiskt spetsadt, der det så kan vara. Han ligger Fransmännen ofta nära; men han har fördelen af sitt språks större harmoni och poetiska skönhet. Irish Melodies förråda något mer lyrisk hänförelse, men föga kraft. Mot Italiens mästare, dem han alltid bjuder till täflan i diktionens renhet,
