uppgår han här i versens välljud. Det hela försmälter i musik: nästan hvarje ord ger en klang, som aldrig vill lemna själen: det är liksom toner från ett valdthorn, på en stilla sjö, en vacker sommarafton, när dessa bortdö i intervaller af genljud, och sedan oupphörligen klinga i örat, med ett eget svärmiskt behag. Då Burns besjöng Caledoniens vilda trakter, fattade Moore den gyllene harpan [1] på Vesterns gröna ö, på Erins smaragd-ö (the Emerald isle), och qvad om sin hembygds fägring och försvunna lycka. Men hvad är Moore mot Burns, i styrka och djuphet?
Sin största namnkunnighet har Moore vunnit genom de Österländska berättande dikterna, genom Lalla Rookh och The Loves of the Angels. Han är icke mer den enkla, naiva, skalkaktigt lekande; icke heller den sirlige verldsmannen eller den satiriske friskytten. Han bäres högt på fantasiens vingar, hvilka höljas af solens i mångfald brutna strålar. Allt hvad Östern har yppigt, balsamiskt, brännande, har han tillegnat sin framställning. I allmänhet är väl färgspelet bländande genom sin rikdom; men stundom finnes dock en genomskinlighet, en blek morgonrodnad, såsom från den första dagens gryning. Det råder i det sistnämnda stycket en egen blandning och försmältning af Orientalisk sinnlighet och en Platonisk idealism i kärlek. I Lalla Rookh är kostymen alltid
Österlandets; men charakteren har ofta något af
- ↑ Irlands vapen är en gyllene Davids-harpa.
