Europas sedliga bildning, af historiens ärofulla minnen, af Christna begrepp om tro och dygd. Ställningen i skaldens eget fädernesland, frihetens oböjda stolthet mot förtryckets öfvermagt, det fåfänga bemödandet att rädda de sista lemningar från ärfda seder och inrättningar, framskymta esomoftast under den glesa slöjan af en främmande praktverld, och, midt i den ljusa glansen af Indisk och Persisk ståt, framblicka ett par själfullare blå ögon, än Österlandet har att uppvisa. Det bjerta yttre skimret blir härmedelst något mildradt; det fantastiska trollverket får mera moralisk betydelse; den qväfvande Sirocco-vinden uppfriskas genom en flägt från Nordens skogar. Det oaktadt, hafva ändå Moores båda dikter ett öfvermått i färg, bilder och glans. Han vill icke till spillo gifva något af hvad hans fantasi uppfunnit; eller kanske rättare, hans bildningsgåfva låter sig ej hejda. Hans sångmö uppträder alltid med perlor och demanter. Fjärilvingar, ädelstenar, vällukter, solstrålar, — detta är hvad han helst skapar. Den lyckliga och behagliga känsla, hvarmed han öfverlåter sig åt hvarje enskilt föremål, hindrar honom, at använda hela styrkan på massornas fördelning och på deras sammanbindning till ett helt. Den slösande mångfalden sprider uppmärksamheten, mättar sinnet. Intrycket blir icke djupt, men vekligt; ty skalden har ej en intensif kraft, ingen mäktig, hela själen genomgripande rörelse.
Orättvist vore, att mäta dessa Moores
