berättelser efter de förut skapade formerna för sådana. Gör man det, så är att anmärka den subjektiva hållningen öfverhufvud, likasom den lyriska tonen, som gerna vill vara öfverrådande, såsom i den första och andra Engelns historier, dem vi erfara ur deras egen mun, och hvilka bära hela charakteren af en själfbekännelse. Men en så egen poesi, som Moores i dessa stycken, måste uppträda i en egen klädnad. Dikten känner också ej några för framtiden gällande uteslutande former. Snillet skapar nya, då ämnet kräfver dem. Regeln är blott, att det hela afspeglar skönheten: att njutningen blir æsthetisk.
Teckningen af de öfriga, med de nu nämnda samtidiga skalder i England, uteslutes af taflans ringa skala. Föga kände utom hembygden, ha de ej mycket verkat utom densamma. De mest berömda namnen äro Rogers, Campbell, Crabbe, Wolcott (Peter Pindar), Montgomery, Wilson, Shelley, Milman, Joanna Baillie, — alla inbördes mycket olika.
Vid sidan af Brittanniens vittra skriftställare kunde man med skäl sätta Washington Irving, eftersom hans diktning står med Englands i närmaste förening, och på dess språk vunnit rykte. Hans humor är icke djup och sammanträngd, men ledig, naturlig och af en välgörande egenskap för sinnet. Den öfvergår gerna till ironi, ehuru denna är mera hemlig och fördold under en väl afpassad pathos. Den glädtiga qvickheten och det muntra skämtet äro förenade med
