Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/511

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


X

    • i '\

riittelser efter de förut skapade formerna för så- dana. Gör man det, sA är att anmärka den sub- jektiva hållningen dfverhufvud, likasom den ly- riska tonen , som ^ma vill vara öfyerrådande , såsom i den förista och andra Engelns historier , dem vi erfara ur deras egen mun, och hvilka bära hela chat^akteren af en sj^iIfbekännelse. Men en så egen poesi , som Moores i dessa stycken, måste uppträda i en egen klädnad. Dikten kän � ner också ej några för framtiden gällande ute- aUitande former. Snillet skapar nya, då ämnet kräfver dem. Regeln är blott, att det hela af- speglar skönheten: att njutningen blir esthetisk. Teckningen af de öfriga, med de nu nämn- da samtidiga skalder i England, uteslutet af*ta �- lans ringa skala. Föga kände utom hembygden, ha de ej myckj^t verkat utom densamma* De mest berömda namnen äro Bogers, Campbell, Crabbe, Wolcott (Peter ^Pindar), Montgomery, Wilson, Shelley, Milman, Jo^nna Baillie, — alla inbördes mycket olika. Vid sidan af Brittanniens vittra skriftställare kunde man med skäl sätta Washington Iruingy eftersom hans diktning står med Englands i när- maste förening, och på dess språk vunnit rykte. Hans humor är icke djup och sammanträngd � tnen ledig, naturlig och af en välgörande egen- skap för sinnet. Den öfvergår gerna till ironi, ehuru denna är mera hemlig och fördold under en väl afpassad pathos. Den glädtiga qvickhe- ten och det muntra skämtet äro förenade med