Foscolo har yttrat, att Italiens vitterhet hade dött med Tasso, om Cesarotti, Parini, Alfieri och Monti icke varit [1]. Omdömet torde behöfva en liten begränsning, men rigtigheten i hufvudsaken kan ej bestridas. Sedan Tassos dagar hade Italiens skaldekonst få stjernor, och ingen af första rangen, under hela 17:de och början af 18:de århundradet. Den antika efterbildningen qväfde oftast de få anlag, som då och då upptäcktes, och något mäktigt skapande snille, hvilket öppnade nya utsigter af diktens trollverld, uppstod icke. Emedlertid tillvägabragtes efterhand en brytning, och det var väsendtligen genom bekantskapen med Englands skalder, som densamma utfördes. Ungefär vid samma tid, som ett litterärt skifte i Tyskland ägde rum, timade ett sådant i Italien. Alfieri, Cesarotti och Monti äro de förste att härvid nämna. Den förres teckning är förut lemnad. Cesarotti, sjelf Professor i Grekiskan, och således bäst i tillfälle att bedömma den ursprungliga klassiciteten, var den, som kraftigast motvägde den uteslutande beundran för skaplynnet af de Gamles diktning. Genom öfversättning af Ossian gaf han en trogen och poetisk bild af denne sångares jättestorhet, och af den romantiska rikdom, den lyriska hänförelse, hvilken
under den dystra och nästan halftöckniga
- ↑ Senza l’Ossian del Cesarotti, Il Gjorno del Parini, Vittorio Alfieri, e Vincenzo Monti, la nostra poesia si giacerebbe tuttavia sepolta con le cenere di Torquato Tasso.
