länge lefvat afskild, under tvånget af gamla fördomar. Efter Franska statshvälfningen, hvilken tillika medförde en omstörtning af den gamla konstläran, har detta allt mera tydligt visat sig. Utom de här förut nämnde af Italiens författare i skön litteratur, ha i synnerhet Foscolo, Pellico, Niccolini och Manzoni vunnit rygtbarhet. Mindre kände äro Rossi (öfversättare af Byron, hvilken, jemte Tyskarne, mycket verkat på Italiens nyaste vitterhet), Savioli, Guiraud, Meli, Grossi m. fl. Den allmänna charakteren hos Italiens yngre skalder uttryckes i syftningen åt det nationela, och i behandlingen af inhemsk historie [1]. Sedan man lärt känna främmande länders skaldeverk, och deraf funnit, att icke allt i poesien uträttas allena med versens melodiska tonfall, har småningom försvunnit detta eviga klingklang i Sonetter och Canzoner, hvarmed man velat besticka känslan. Det har gått så långt, att sjelfva rimmet — något högst väsendtligt hos många af Italiens författare —
- ↑ Det förtjenar att anmärkas, det flere af de yngre Italienska skalderna, t. ex. Monti, Foscolo, Niccolini, och än mer Alfieri, gerna behandlat politiska ämnen, — eget i ett land, som nästan helt och hållet saknar ett politiskt lif. Ett sådant kan ock, derföre att det i verkligheten icke är för handen, för dem äga dess mer idealitet. Frihet, hjeltedygd, medborgerliga förtjenster, äro för dem blott poetiska begrepp. De förra seklerna, då Italien spelte en stor politisk roll, ha lemnat de yngre skalderna ämnen för behandlingar. Synnerligast gäller detta Foscolo, Pellico, Manzoni, Niccolini, Grossi.
